På riksarkivets herrtoalett råkade jag kladda ner en pappersservett när jag torkade händerna utan att ha sköljt av tvålen från dem. Visst, en motgång, men ingen allvarlig kan tyckas. Ändå tog jag tillfället i akt och väste ur mig ett trött "sug jävla kukjävel" innan jag började om från början med min tvagning. När jag var färdigtvättad och på väg ut klev en typisk släktforskare i övre sextioårsåldern som stått gömd bakom den skärm som dolde pissoaren fram. Skamsen höll jag vänligt upp dörren åt honom på min väg ut. Han syntes förvirrad av mitt kluvna uppträdande och tackade osäkert och lågt innan vi gick åt varsitt håll.

Jag korsade tidigare ikväll vaksala torg på väg hem från kvarnen. I vänsterhanden hade jag en påse bärs och på högra underarmen vilade, likt en nyfödd lindad i wellpapp, ett postpaket från gymgrossisten. Från en högtalare uppe vid en av strålkastarna som lyser upp konstskridskobanan mitt på torget hörde jag Hungry Heart spelas. Trots att jag hade bråttom hem för att hinna i tid till Löven-MIF stannade jag upp, vidgade omedvetet avståndet mellan fötterna och märkte hur jag för några för några sekunder befann mig i en känslomässig frizon där den som i musklernas hierarki sätter biceps över hjärta under trygga förhållanden tillåts sakna och längta. När jag efter en kort stund skyndade vidare hemåt tackade jag tyst Brucan för hans taktfasta ventil från 81 och tänkte med ett leende på det jag läst om att han kör med tjugofemmorna på bicepscurlen.

Som jag mejlade min lärare och ställde in min muntliga utvärdering för att min pm var undermålig och jag därför inte skulle klara av att se henne i ögonen insåg jag att jag, för att helt och hållet kunna låta mitt bmi vara den jag är, måste riva ner min intellektuella stolthet.

Även om jag vet att den vällustige i helvetet ska smörjas i eld och svavel, och att jag under de förutsättningarna kom billigt undan, kändes det sedan jag upptäckt att jag inte hade något toapapper lite onödigt att jag bara i brist på annat att göra satt mig att lustbajsa innan kvällens axlar/mage-pass.

Även om man efter en fredag med vin och snittar läker skadan med bärs, stryktips, hockey och flustret lämnar varje sådan mingelkväll ett litet ärr efter sig i ens tjockstarka.

Idag, det tjockstarkaste passet: bröst/biceps. Sällan tillåts man komma de fria vikterna så nära som under dessa pass. Genom hantelpress och bicepscurl blir hantlarna en förlängning av en själv, och för en stund känner man sig som en Edward Dumbbellhands. I symbiosen mellan hand och hantel blandas små, små järnspån från den långsamma, men ändå ständiga eroderingen av stängernas räfflade greppytor med handsvett och hudavlagringar till en doft som inte står att finna utanför gymmet.

När jag tidigare ikväll låg där med hantlarna på bröstkorgen, sekunderna innan första repetitionen i bröstpressens sista set, tänkte jag att den doften gläntar på en dörr inom mig till mitt tjockstarka rum, en dörr som jag tidigare inte vågat öppna, men som jag nu, med Thomas Bergmans hand tryggt på min axel, kliver genom utan en slinga ångest i hjärtat.

stil är intet, styrka är allt

Jag har bestämt mig för att driva min kropp till tjockstyrka.

Jag vill förbrylla min omgivning genom att para mitt i det närmaste slaviskt normativa sociala beteende med en från allt sunt furnuft avvikande galtkropp. Med den tjockstarkes pondus vill jag skära som en kavallerichock genom ett dansgolvs människomassa, utan att bry mig om att de ser på varandra och ler i mjugg när jag vaggar bortåt baren, eftersom att jag vet att var och en av dem, ifred med sina egna tankar, när en dröm att spänna upp en bred och djup bringa flankerad på båda sidor av en biceps som i sin storlek hindrar armen från att sträckas mer än att armbågen stannar i en hundratrettiogradig vinkel, alltihop inbäddat i en smörjande fetma.

Jag vill rättframt uttryckt åtnjuta den komplexa respekt som ligger i det övriga samhällets fjärmande från den tjockstarke.

Här kommer mina löpande memoarer om att i anden vara och att i fysiken bli tjockstark att följa.

"tyvärr går alltid strängar av olycka genom lyckan" tänkte jag idag när jag gav en kvinna lyset i hallen tillbaka genom att byta en säkring, men samtidigt kladdade ner den gräddvita tapeten kring dimmern i vilken säkringen satt med mina maraboubruna fingrar.

Vintern var snöig och lång, och våren är kall och blåsig. vinden kommer åt varenda vrå, till och med på innergårdarna, och vore det inte för att jag klär mig efter kalendern hade jag plockat fram vinterjackan igen. Som källkritiker kan jag enkelt vifta undan kvällspressens transperanta klimatpropaganda och konstatera att växthuseffekten ebbat ut. Nu nynnar jag på idas sommarvisa och sluter upp bakom vattenfalls tyska kolkraftsinitiativ i hopp om åtminstone ett par fina grillkvällar i sommar.

Jag tänker mig att sjukdomsinsikt någonstans är en förutsättning för en framgångsrik läkeprocess. Det krävs att man vågar inse att något är skevt för att man ska kunna räta ut det. Därför går det trots allt en ögonblickskort stöt av hopp genom självhatet då jag instinktivt undviker kassan med den snygga kassörskan när jag, en kvart före stängning, köper både lösviktsgodis och lantchips på ica.

en kort permission

Jag hade varit ute och spelat fotboll ett par timmar. Det hade regnat och luktade blöt vår när jag joggade hem från planen. Trots att jag var trött i kroppen gick andningen lätt, för luften var nytvättad. Sen jag stretchat ute på gården gick jag upp till lägenheten. När jag öppnade min dörr avrättades på ett ögonblick våren av den årstidslösa, nästan post apokalyptiska doften av stekos och människobajs, och jag fann mig till rätta i mig själv igen.

jag och lövet övervägde en stund att krossa usa-imperialismen, men gick och köpte mjukglass med david istället.

Jag straffade bakfyllan ur kroppen med en löprunda och hade hunnit ett par kilometer när doften av blommande hägg sprängdes av gamfyllans dominanta dito. På en bänk satt en solsvedd lodis och jagade ångesten framför sig med åbro en 7,2:a. Han uppmärksammade mitt glädjelösa stappel med ett rosslande hejjarop. Jag vinkade till svar och tänkte att kanske kan man säga att två diametralt motsatta teorier om hur man behandlar en bakfylla precis mötts.

svt:s tonårsliv är inte för sing starbenägna. det dränerar kroppen på dopamin, och man blir tvungen att självmedicinera med 30 minuters fosterställning i duschen och sex starköl.

på väg hem från skolan i eftermiddags såg jag två killar bötfällas av en polis för att de var från iran. 1200 kronor var fick de plikta med. det känns tryggt på något sätt att polisen håller ett öga på dem, för alla är vi väl lite, lite rädda för folk från mellanöstern?

man hatar inte sitt liv helgkvällar för att man sitter hemma och kollar på tv när man borde vara på fest och sjunga sing star, utan för att all tv på helgerna är av och för personer som sjunger sing star på fest.

söndagen visade sig inte vara det vanliga rivjärnet mot hjärtat på den som försökt fånga kvällen före, utan en post vargfest-depression, mot vilken inget mindre än en ica-kasse med prozac torde hjälpa.

det river så illa när mellanölet går ur kroppen, och farsan säger att vi ska kärra jord på stugan, men det går inte eftersom att andra mosebok stipulerar dödsstraff för sabbatsbrott.

om livet i allmänhet och om att cykla från engelska parken till vaksala torg med en fjällvandrande diabetikers blodsockernivå i synnerhet

Från engelska parken till vaksala torg blir jag överkörd tre gånger. Först när jag försöker ta mig ut i carolinabacken, där cykelvägen från svc oförklarligt mynnar ut i den sattrafikerade korsningen dag hammarskölds väg-drottninggatan. Sedan längst ner i carolinabacken, för att bilisterna vägrar ge oss cyklister företräde trots att de kukhuvena har stopplikt. Sista gången jag körs över är i korsningen vaksalagatan-kungsgatan, där jag kläms mellan två bussar i linjetrafik och hamnar under någon av dem.

Bilförare verkar tycka att det är värt plåtskadorna att få ramma en cyklist och busschaufförer tycks sakna all form av repekt för mänskligt liv, så jag dör tre gånger innan jag tagit mig till kvarnen för att köpa middag. När jag har handlat och är på väg ut glider som final en liter mellanmjölk mig ur fingrarna och slår i golvet med självmord som naturlig följd. Så har jag dött fyra gånger innan jag är hemma.

Aldrig tidigare har väl Karin Boye haft så fucking jävla fel, för fan heller att det skulle vara vägen som är mödan värd när man på det här viset, hungrig som hela afrika, cyklar hem från skolan.

jonny balla efter E4:an

på väg hem efter bärs- och fettexcess åker jag genom Njutånger med en korkskruv i hjärnan.

fuck kredit- och obeståndsrätt till förmån för skidåkning

på stadium köpte jag idag ett ryggskydd av mithril. priset var det tiodubbla av skyddets vikt i guld. dyrt tyckte jag, och förhandlade till mig ett gratis par stavar som lyser tandkrämsblått när det är orcher i liften. nu åker jag till åre med en dvärg, en alv och ytterligare två killar i medeltidskläder.

bakfyllor är snöflingor utspridda i livet. snarlika, men aldrig likadana.

Det är rea på pengar proklamerade en skylt i fönstret på pantbanken. Nä, tänkte kvinnan i vargfleece som jag mötte utanför, det är rea på mitt liv.

nån sprejade nausea and shortness of breath by AXE i min vänsterhandske igår. överkänslig för dofter reagerar min kropp genom att ta sjukdag imorgon.

när spiken galopperar slår det mig att för ful för näringslivet och för glad för offentlig sektor kommer jag att kliva mellan båt och brygga i arbetslivet, och jag blir förmodligen tvungen förlita mig på internetpoker och v75 för uppehälle efter examen. det finns inga otursförföljda, bara förlorare som olov brukar säga.

Denna dagen - ett liv

Björklöven släppte alla sina spelare ikväll och jag har suttit framför lövens forum i sju timmar. Medan jag byter tråd tänker jag hastigast att om en film om mitt liv gick upp på bio skulle jag stanna i salongen tills popcornen var slut och sen dra till megazone lira biljard med stringen istället.

Jag har tagit på mig mina sandviksbyxor. Telefonen står på ljudlös i fickan, och jag har lagat så att den ligger lite, lite mot snoppen. Nu sitter jag nersjunken i soffan med en påse ostbågar och hoppas att nån ska höra av sig.

Samuel Isaksson and the Olov Christensen experience drog genom stan i helgen, och efter sig lämnade de min fysiska och psykiska hälsa strimlad. Fettot i mig försöker läka såren genom att bjuda på middag. Tydligen blir det ahlgrens bilar och trocadero.

banverket tror att det är Gud, men järnvägsbommar är bara ett naivt försöka att bromsa evolutionen. sluta försena mig på min väg till skolan.

björklöven alltså

Trägen vinner, sa jag till mig själv, och satte en hundring på löven. Föga anade jag att de skulle ställa upp i långfärdsskridskor och med innnebandyklubbor.

Det här livet är som att vara ihop med en tjackhora. Man tror att man kan förändra dem, men vad de behöver är inte en älskare, utan en kontaktperson hos socialen. Och jag måste sluta profilera mig som en förlorare. Jag måste bli lhc:are. Dvs en själlös profithora, säger den lilla, lilla idealist som tydligen ändå bor i mig.

Löven - Troja 0-1 efter 39 sekunder. Det hjälper faktiskt att skrika hora.

jag glömde saltet i gröten, och pang så var middagen förstörd.

eller så får jag inverterad diabetes, som killen jag hörde två tjejer prata om på gymmet idag. han hade liksom tvärtom-diabetes, och var tvungen att småäta hela tiden. jag är ju inte stephan rössner, men är inte det bara fetma?

Jösses Kristus. Love, jag skulle aldrig

Nu växlar söndagkvällen till måndagnatt, och jag sitter med ett paket ballerina i famnen. Från kakorna skalar jag med framtänderna nougaten, som jag bara hastigt med tungan trycker upp i gommen för att hinna känna smaken, innan jag girigt sväljer och kastar kexen som blir över i en liten hög på golvet. Förkyld och jävlig är jag, och orkar inte tänka så mycket på konsekvenserna, men i natt drömmer jag nog om typ 2 diabetes.

hela hösten har jag trott att det var en kvinna jag behövde, men i själva verket var det bara ett bra bröstpass nere på gymmet som fattades mig.

Björklven verkar ha brutit lövet fullständigt. Han cruisar efter skrov på stan en fredagkväll och smsar om tillkortakommanden i oskarshamn.

Född med en antisavants alla egenskaper blankade jag tentan idag, och missunnade därmed mig själv min sommarsemester. Det blir nog ingen tentafest, utan jag softar nog hemma ikväll. Jag ska först bara cykla upp till Lidl vid gamla E4-korsningen och köpa en limpa john silver utan filter samt en falska grape tonic att späda min julklappsabsolut med. Orkar jag åka ut till IKEA för att köpa en ungsfast form, eller ska jag fimpa direkt i skrevet?

Björklövens björklövens jävla björklöven. Det är som en misshandelsrelation, varför går jag bara inte?