Det är lördagkväll och SVTs tablå förorsakar mig intellektuell skörbjugg. Först visas Dansbandskampen; programmet där idioter dansar till andra idioters musicerande och sedan bedöms av en jury av idioter. Hemma i tv-sofforna sitter idioter och ringer in och röstar på sina favoritidioter. En idiotisk komiker underhåller mellan uppträdandena. Efter det följer Heterofili; en pjäs från malmö stadsteater där tre lilja 4 ever-sminkade skådisar skrevar i en viktoriansk soffa och levererar skenintellektuella beck-filmsmonologer med öppna dörrar-kritik mot det heteronormativa samhället. Jag andas ansträngt och ryckigt fram till dess jag hittar lite rysk bandy på tian.

WWJÅD

Jag var nere på ica för att köpa te. På min väg mot kassan saktade jag in en sekund vid hyllan med exotiskt doftande ljus o dylik dynga, och tänkte "kanske skulle en lätt doftslöja av orienten kunna bidra med lite hemtrevnad i lägenheten". Men så kom jag att tänka på Jimmie Åkesson, och struntade i ljusen och gick hem och satte en falukorvstubbe att osande stekas långsamt under avslagen köksfläkt istället.

På tåget hem från Norrköping igår trodde jag att jag hade en biljett utan bestämd plats. När konduktören kom och jag halade upp biljetten såg jag att fallet var tvärt om, men att jag bland sex hundra platser fördelade på sex vagnar valt helt rätt, vagn 5 plats 59. Upprymd sökte jag efter ögonkontakt med någon jag kunde berätta för om detta makalösa. Innan jag fått det insåg jag dock att jag precis bränt mitt livs enskilt största turtillfälle, och att hoppet, som bestod av en 48-raders stryktipskupong i innerfickan, således var ute. Till följd av denna insikt djupnade min bakfylla linjärt under hela vägen till Uppsala, och när jag klev av på stationen var min mage ett pulserande trassel av uppruttnade tarmar och andra spruckna organ.