Vintern var snöig och lång, och våren är kall och blåsig. vinden kommer åt varenda vrå, till och med på innergårdarna, och vore det inte för att jag klär mig efter kalendern hade jag plockat fram vinterjackan igen. Som källkritiker kan jag enkelt vifta undan kvällspressens transperanta klimatpropaganda och konstatera att växthuseffekten ebbat ut. Nu nynnar jag på idas sommarvisa och sluter upp bakom vattenfalls tyska kolkraftsinitiativ i hopp om åtminstone ett par fina grillkvällar i sommar.

Jag tänker mig att sjukdomsinsikt någonstans är en förutsättning för en framgångsrik läkeprocess. Det krävs att man vågar inse att något är skevt för att man ska kunna räta ut det. Därför går det trots allt en ögonblickskort stöt av hopp genom självhatet då jag instinktivt undviker kassan med den snygga kassörskan när jag, en kvart före stängning, köper både lösviktsgodis och lantchips på ica.

en kort permission

Jag hade varit ute och spelat fotboll ett par timmar. Det hade regnat och luktade blöt vår när jag joggade hem från planen. Trots att jag var trött i kroppen gick andningen lätt, för luften var nytvättad. Sen jag stretchat ute på gården gick jag upp till lägenheten. När jag öppnade min dörr avrättades på ett ögonblick våren av den årstidslösa, nästan post apokalyptiska doften av stekos och människobajs, och jag fann mig till rätta i mig själv igen.

jag och lövet övervägde en stund att krossa usa-imperialismen, men gick och köpte mjukglass med david istället.