Någon längre bit hann min skeppshult inte ta mig innan jag kände något spruta i fjäset. Det tog ett par-tre sekunder innan jag kopplade och insåg vad som pågick. Nej, jag stod inte på knä framför Horst och Gerhard, och det var inte det vita guldet som glacerade mitt ansikte. Istället var det min burk som punkterats mot cykeln och skapat en slags automatisk bärsgalopp i min påse med böcker. Jag höll masken utåt, men på insidan segnade jag ihop, som hade jag intet ben i kroppen.
Om nån, på torsdag, undrar vad det för nåt som sprider en doft av malt, humle jäst och vatten i skrivsalen kan denne sluta sig till att det är min lagbok, som vid det här laget ser ut som att jag har läst den i badet.
var det som ställde till det så illa för mig.
Nu sitter jag i soffan. Mitt hår luktar öl,
vilket gör mig sugen på ett glas, men till
vilket gör mig sugen på ett glas, men till
följd av olyckan har jag ingen i kylen.