Jag straffade bakfyllan ur kroppen med en löprunda och hade hunnit ett par kilometer när doften av blommande hägg sprängdes av gamfyllans dominanta dito. På en bänk satt en solsvedd lodis och jagade ångesten framför sig med åbro en 7,2:a. Han uppmärksammade mitt glädjelösa stappel med ett rosslande hejjarop. Jag vinkade till svar och tänkte att kanske kan man säga att två diametralt motsatta teorier om hur man behandlar en bakfylla precis mötts.

svt:s tonårsliv är inte för sing starbenägna. det dränerar kroppen på dopamin, och man blir tvungen att självmedicinera med 30 minuters fosterställning i duschen och sex starköl.

på väg hem från skolan i eftermiddags såg jag två killar bötfällas av en polis för att de var från iran. 1200 kronor var fick de plikta med. det känns tryggt på något sätt att polisen håller ett öga på dem, för alla är vi väl lite, lite rädda för folk från mellanöstern?

man hatar inte sitt liv helgkvällar för att man sitter hemma och kollar på tv när man borde vara på fest och sjunga sing star, utan för att all tv på helgerna är av och för personer som sjunger sing star på fest.

söndagen visade sig inte vara det vanliga rivjärnet mot hjärtat på den som försökt fånga kvällen före, utan en post vargfest-depression, mot vilken inget mindre än en ica-kasse med prozac torde hjälpa.

det river så illa när mellanölet går ur kroppen, och farsan säger att vi ska kärra jord på stugan, men det går inte eftersom att andra mosebok stipulerar dödsstraff för sabbatsbrott.

om livet i allmänhet och om att cykla från engelska parken till vaksala torg med en fjällvandrande diabetikers blodsockernivå i synnerhet

Från engelska parken till vaksala torg blir jag överkörd tre gånger. Först när jag försöker ta mig ut i carolinabacken, där cykelvägen från svc oförklarligt mynnar ut i den sattrafikerade korsningen dag hammarskölds väg-drottninggatan. Sedan längst ner i carolinabacken, för att bilisterna vägrar ge oss cyklister företräde trots att de kukhuvena har stopplikt. Sista gången jag körs över är i korsningen vaksalagatan-kungsgatan, där jag kläms mellan två bussar i linjetrafik och hamnar under någon av dem.

Bilförare verkar tycka att det är värt plåtskadorna att få ramma en cyklist och busschaufförer tycks sakna all form av repekt för mänskligt liv, så jag dör tre gånger innan jag tagit mig till kvarnen för att köpa middag. När jag har handlat och är på väg ut glider som final en liter mellanmjölk mig ur fingrarna och slår i golvet med självmord som naturlig följd. Så har jag dött fyra gånger innan jag är hemma.

Aldrig tidigare har väl Karin Boye haft så fucking jävla fel, för fan heller att det skulle vara vägen som är mödan värd när man på det här viset, hungrig som hela afrika, cyklar hem från skolan.