Jag korsade tidigare ikväll vaksala torg på väg hem från kvarnen. I vänsterhanden hade jag en påse bärs och på högra underarmen vilade, likt en nyfödd lindad i wellpapp, ett postpaket från gymgrossisten. Från en högtalare uppe vid en av strålkastarna som lyser upp konstskridskobanan mitt på torget hörde jag Hungry Heart spelas. Trots att jag hade bråttom hem för att hinna i tid till Löven-MIF stannade jag upp, vidgade omedvetet avståndet mellan fötterna och märkte hur jag för några för några sekunder befann mig i en känslomässig frizon där den som i musklernas hierarki sätter biceps över hjärta under trygga förhållanden tillåts sakna och längta. När jag efter en kort stund skyndade vidare hemåt tackade jag tyst Brucan för hans taktfasta ventil från 81 och tänkte med ett leende på det jag läst om att han kör med tjugofemmorna på bicepscurlen.

Som jag mejlade min lärare och ställde in min muntliga utvärdering för att min pm var undermålig och jag därför inte skulle klara av att se henne i ögonen insåg jag att jag, för att helt och hållet kunna låta mitt bmi vara den jag är, måste riva ner min intellektuella stolthet.