När jag kände kedjan hoppa för fjärde gången slogs jag ut av en mental brisad av ilska, och blev liggande avsvimmad en bit upp i bergsbodabacken. Bredvid mig fortsatte hjulen snurra på cykeln (som jag följt med ut i diket), medan holmsundsbussen dånade förbi utan att chauffören tog någon notis om mitt öde; sannolikt var det Bussolini som körde. Efter drygt en minuts medvetslöshet kom jag till någon slags sans igen, och sedan jag örfilat upp mig själv ett par varv lyckades jag, stärkt av ett slags kraftgjutande mantra av könsord, släpa cykeln från bilvägen, genom en terräng av sly och ris, till järnvägsrälsen. Där lämnade jag fanskapet att tas av tåget. För en stund övervägde jag att låta mig själv klippas itu tillsammans med cykeln, men slog bort tanken och började istället lomma hemåt, stukad av otro och den trötthet som kommer efter ett fullskaligt utbrott av ilska, men även av mitt blodsockervärde, som just då torde ha nått en historisk bottennotering.