Jag har de senaste dagarna funderat på att knåda ihop en dödspatrull och låta arkebusera min granne mot soprumsväggen. Det som straff för att han har spelat metallicas episkt dåliga singel, The day that never comes, typ 60 gånger den här veckan. Nu förfestear han emellertid till Bitter sweet symphony på repeat, en kulturgärning som inte passerar obemärkt förbi, då jag låter honom leva en vecka till som belöning.