Ögonblicksbild från E4:an

På väg norrut stannar vi hastigt till i Sundsvall och köper glass varefter vi fortsätter hemåt. Robert deep throatar helt utan gag-reflex sin twister så länge och djupt att han börjar blir blå i ansiktet, men styr ändå helt kallt bilen i 130 km/h med vänster hand samtidigt som han med högern skuggar den låga solen för att ha en chans att få syn på den älg som SR:s trafikrapportering lovat irrar runt innanför älgstängslet. Jag är i framsätet och känner en obehaglig oro, men midsommarbakfyllan har i så hög grad bromsat min kognitiva förmåga att jag inte kan sätta fingret på var den kommer ifrån.

När jag kände kedjan hoppa för fjärde gången slogs jag ut av en mental brisad av ilska, och blev liggande avsvimmad en bit upp i bergsbodabacken. Bredvid mig fortsatte hjulen snurra på cykeln (som jag följt med ut i diket), medan holmsundsbussen dånade förbi utan att chauffören tog någon notis om mitt öde; sannolikt var det Bussolini som körde. Efter drygt en minuts medvetslöshet kom jag till någon slags sans igen, och sedan jag örfilat upp mig själv ett par varv lyckades jag, stärkt av ett slags kraftgjutande mantra av könsord, släpa cykeln från bilvägen, genom en terräng av sly och ris, till järnvägsrälsen. Där lämnade jag fanskapet att tas av tåget. För en stund övervägde jag att låta mig själv klippas itu tillsammans med cykeln, men slog bort tanken och började istället lomma hemåt, stukad av otro och den trötthet som kommer efter ett fullskaligt utbrott av ilska, men även av mitt blodsockervärde, som just då torde ha nått en historisk bottennotering.

Jag sitter djupt ner i en låg fåtölj med dålig fjädring och har fötterna på en fotpall framför mig medan mitt sällskap, en notorisk koprofag, ligger på golvet framför mig och slickar sig i skrevet. Men jag är inte på bizzare-weekend i nordtyskland. Jag vaktar bara min morsas schäfertik.

Det är lördagkväll och SVTs tablå förorsakar mig intellektuell skörbjugg. Först visas Dansbandskampen; programmet där idioter dansar till andra idioters musicerande och sedan bedöms av en jury av idioter. Hemma i tv-sofforna sitter idioter och ringer in och röstar på sina favoritidioter. En idiotisk komiker underhåller mellan uppträdandena. Efter det följer Heterofili; en pjäs från malmö stadsteater där tre lilja 4 ever-sminkade skådisar skrevar i en viktoriansk soffa och levererar skenintellektuella beck-filmsmonologer med öppna dörrar-kritik mot det heteronormativa samhället. Jag andas ansträngt och ryckigt fram till dess jag hittar lite rysk bandy på tian.

WWJÅD

Jag var nere på ica för att köpa te. På min väg mot kassan saktade jag in en sekund vid hyllan med exotiskt doftande ljus o dylik dynga, och tänkte "kanske skulle en lätt doftslöja av orienten kunna bidra med lite hemtrevnad i lägenheten". Men så kom jag att tänka på Jimmie Åkesson, och struntade i ljusen och gick hem och satte en falukorvstubbe att osande stekas långsamt under avslagen köksfläkt istället.

På tåget hem från Norrköping igår trodde jag att jag hade en biljett utan bestämd plats. När konduktören kom och jag halade upp biljetten såg jag att fallet var tvärt om, men att jag bland sex hundra platser fördelade på sex vagnar valt helt rätt, vagn 5 plats 59. Upprymd sökte jag efter ögonkontakt med någon jag kunde berätta för om detta makalösa. Innan jag fått det insåg jag dock att jag precis bränt mitt livs enskilt största turtillfälle, och att hoppet, som bestod av en 48-raders stryktipskupong i innerfickan, således var ute. Till följd av denna insikt djupnade min bakfylla linjärt under hela vägen till Uppsala, och när jag klev av på stationen var min mage ett pulserande trassel av uppruttnade tarmar och andra spruckna organ.

På riksarkivets herrtoalett råkade jag kladda ner en pappersservett när jag torkade händerna utan att ha sköljt av tvålen från dem. Visst, en motgång, men ingen allvarlig kan tyckas. Ändå tog jag tillfället i akt och väste ur mig ett trött "sug jävla kukjävel" innan jag började om från början med min tvagning. När jag var färdigtvättad och på väg ut klev en typisk släktforskare i övre sextioårsåldern som stått gömd bakom den skärm som dolde pissoaren fram. Skamsen höll jag vänligt upp dörren åt honom på min väg ut. Han syntes förvirrad av mitt kluvna uppträdande och tackade osäkert och lågt innan vi gick åt varsitt håll.